"Oavsett vilket så övergår Guds kärlek allt det vi kan utsättas för under vårt jordeliv, och som vi kan utsätta andra för. En kärlek och nåd större än universum självt."

Vid en omläsning av ditt inlägg ser jag att de två meningarna ovan ligger i linje med en bild jag haft några veckor som jag gett arbetsnamnet universalism 2.0.

Alltsedan tonåren har jag försökt bildsätta orden "det är i honom vi lever, rör oss och är till" dock utan att lyckas få någon bild att fastna. Tills för någon månad sedan, då jag upptäckte att den kvantfysiska kosmologin förser oss med den ultimata bilden: hela universum kan ses som ett enda sammanhållet kraftfält, vilket upptäckten av det elementära Higgsfältet nu slutgiltigt bevisat: energifält fyller rymden på samma sätt som gravitationen antas göra.

Om man samtidigt vet att alla elementarpartiklar kan ses som både vågor/kraftfält och punkter/partiklar framstår bilden som given: Gud är centrerad i punkten/personen Jesus och fyller samtidigt universum som ett kraftfält av närvaro. Är det inte det Jesus menar när han säger "inte en sparv faller till marken utan att fadern är med". 

I Gud finns allting registrerat. Just därför måste Kristi korsdöd äga rum både som en identifikation med allt levandes lidande och en soning av all synd som orsakat lidandet. Därför kan korset sägas vara den mänskliga - och den omänskliga - historiens gravitationscentrum. 

Kristi försoningsgärning är universalismens förutsättning.