Människans innersta behov korresponderar med evangeliets innersta kärna.
Det är helt riktigt så som Gert menar att vi kan och måste välja och vraka i traditionen för att finna och nyskapa det formspråk som kommunicerar tro och tillit i vår tid, men när det gäller uppenbarelsens absoluta kärna är inte det förfaringssättet fruktbart. Där gäller det livsavgörande valet. Den hårda kärnan är så uppenbar att det knappt behöver sägas: det evangeliska passionsdramat och den teologi detta ger upphov till.
Det är Jesus själv som initierar tolkningsarbetet på vägen till Emmaus: ”… med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.” Och vad är det som står överallt? Att människan är i behov av försoning. Detta är inte min tolkning, det är Jesu tolkning av sin korsdöd.
Jesus säger också att vi ska vara ”fullkomliga som Gud är fullkomlig”, något som är omöjligt givet vår moraliskt ofullkomliga natur. Inte desto mindre är människans kallelse att älska som Gud älskar. Att älska av hjärtat innebär därför med nödvändighet ett djupt behov av förlåtelse och försoning. En gudomligt förmedlad försoning.
Alternativet är att vara utlämnad till människan som var mans varg; ett tillstånd som kännetecknar länder i inbördeskrig, som exv Syrien och Colombia. Carsten Jensen skriver i DN om Colombia: ”en kultur som har oförsonligheten som sitt viktigaste särdrag. Våld är svaret på alla problem”. En något mildare form är det tillstånd av klasskonflikt som råder i USA. I alla kulturer, i alla relationer finns inhumana konflikter djupt inbäddade.
Människans natur är tidlös, därför är hennes innersta behov tidlösa, så också Jesu budskap om räddning.
Samuel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar