evangeliets hårda kärna - debatt

Människans innersta behov korresponderar med evangeliets innersta kärna.

Det är helt riktigt så som Gert menar att vi kan och måste välja och vraka i traditionen för att finna och nyskapa det formspråk som kommunicerar tro och tillit i vår tid, men när det gäller uppenbarelsens absoluta kärna är inte det förfaringssättet fruktbart. Där gäller det livsavgörande valet. Den hårda kärnan är så uppenbar att det knappt behöver sägas: det evangeliska passionsdramat och den teologi detta ger upphov till.

Det är Jesus själv som initierar tolkningsarbetet på vägen till Emmaus: ”… med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.” Och vad är det som står överallt? Att människan är i behov av försoning. Detta är inte min tolkning, det är Jesu tolkning av sin korsdöd.

Jesus säger också att vi ska vara ”fullkomliga som Gud är fullkomlig”, något som är omöjligt givet vår moraliskt ofullkomliga natur. Inte desto mindre är människans kallelse att älska som Gud älskar. Att älska av hjärtat innebär därför med nödvändighet ett djupt behov av förlåtelse och försoning. En gudomligt förmedlad försoning.

Alternativet är att vara utlämnad till människan som var mans varg; ett tillstånd som kännetecknar länder i inbördeskrig, som exv Syrien och Colombia. Carsten Jensen skriver i DN om Colombia: ”en kultur som har oförsonligheten som sitt viktigaste särdrag. Våld är svaret på alla problem”. En något mildare form är det tillstånd av klasskonflikt som råder i USA. I alla kulturer, i alla relationer finns inhumana konflikter djupt inbäddade.

Människans natur är tidlös, därför är hennes innersta behov tidlösa, så också Jesu budskap om räddning.

Samuel.

Higgs universum.

Higgs universum.

Igår fick den gamle greken Parmenides monolitiska världsbild en viss upprättelse: upptäckten av Higgsfältet visar att det går att tala om kosmos som en enda sfär, ett enda välrundat klot av krafter, men samma upptäckt har för alltid krossat hans statiska bild av världen: Higgsmekanismen, som ger kvantpartiklarna massa, gör att världen är stadd i ständig rörelse och förändring. Higgs universum är ett hav av energier.

Higgshavet.

Den som ställer sig på en klippa som skjuter ut i djupt vatten där havets vindar och djupets strömmar sätter vattnet i rörelse kommer bli varse hur vågor av olika storlek och riktning rör sig genom varandra; de genomkorsar varandra tredimensionellt; deras energier är samtidiga och sam-rum-liga utan att vara identiska.

Detsamma gäller Higgshavet som de elementära partiklarnas energifält interagerar med, simultant och mångdimensionellt, jämförbart med hur färgernas olika ljusvågor genomströmmar ögat och symfonins mångstämmiga ljudpulser genomströmmar örat och försätter dess slagverk i en multitud av ljudvågor.

Higgsvolymen.

Vad luften är för ljudvågorna, vad vattnet är för havsvågorna, så är higgsfältet för partiklarna. Genom universums sfäriska rymd, det hav av energivara vi från och med igår kan kalla Higgsvolymen, rör sig alla andra energier och hämtar massa till sina energikoncentrationer, dem vi kallar elementarpartiklar, materia.

Tvärtemot vad Parmenides trodde befinner sig världen i Herakleitos ständiga rörelse både lokalt och globalt, och som Aristoteles sa finns ingen tom rymd inom universum, inget verkligt vakuum i världen. Överallt energi.

Om världen tidigare inte var en – en sammanhållen enhet – så har den i ett slag blivit det nu; den har blivit begriplig, en gripbar helhet. Medvetandet färdas till världens yttersta gräns och tar likt astronauterna steget ut ur jordens/världens kraftfält, Higgsvolymen, ut i den gränslösa rymd dit annars bara Gud når och betraktar vår vidunderliga värld från sidan, en fritt svävande sfär fylld av energi och medvetande.

Med Eva griper vi det kosmiska sfäriska äpplet och finner det gott. Det Gud hängt upp i intet över öde rymder.

Samuel.

GT enligt Jesus

Gamla Testamentet kan inte läsas som en kristen urkund utan att läsaren anlägger det synsätt som Jesus anger från början av sin gärning. Redan vid sitt första offentliga framträdande i Lukas evangelium förkunnar han att den tusenåriga messianska profetian just gått i uppfyllelse inför publikens ögon. Där och då anger han vilken tolkningsmodell av Bibeln som bör gälla alla som kallar sig kristna. 

Hela meningen med Israels historia är enligt Jesus att skapa och infria de messiasförväntningar som funnits alltsedan kung Davids tid, men som mognat till bristningsgränsen hos det judiska folket dignande under Romarrikets ok. Med sin person, sin uppenbarelse, infriar Jesus det messianska hoppet på ett mycket övertygande om än överraskande sätt: istället för en politisk Messias har Gud själv kommit för att rädda världen. 

Som bekännande kristna är vi jesusister. Vi tror inte bara att Jesus uppenbarar vem Gud är, vi tror att Jesus är Gud, det skapande Ordet, den räddande guden, att Jesu ande är den livgivande Anden. Och vi tror att det bara är genom Jesu person vi kan förstå och rättvist tolka Guds ord i både Gamla och Nya Testamenten. Det är Jesus själv som ger oss detta sätt att läsa Bibeln när han på vägen till Emmaus förklarar för lärjungarna "vad som står om honom överallt i skrifterna". 

Och vad är det som står om honom överallt?  - Att han måste försona världen med Gud genom att ge sitt liv som dödsdömd i ett judiskt, romerskt, kosmiskt justitiemord. Som syndabock blir han gjord till synd på korset. När Jesus säger att inte minsta prick av lagen ska förgå förrän allt har gått i uppfyllelse är det i första hand detta - den messianska passionen - han syftar på, sin egen död och uppståndelse. Inte yttersta domen.

Det är alltså den messianska innebörden - hans person och passion - som Jesus anser vara huvudsaken hos Mose och profeterna. Det är bara i denna mening, i denna precisa Jesustolkning, GT är att anse som Guds ord, för det är Jesus personligen som är Guds verkningsfulla ord, det gudomliga budskap vi har att förhålla oss till, den förening av mänsklighet och gudomlighet vi har att leva och älska. 

"Guds ord" är det namn Jesus ges i Bibelns sista bok, men i Johannes evangelium görs det klart att Guds ord är det namn Jesus haft alltsedan Gud uttalade det ord som skapade världen. Den gammaltestamentliga gudsbilden var en skuggbild. Jesus är verkligheten själv.

Det är i honom vi lever, rör oss och är till.

Samuel Johansson