Religionen är död. Leve andligheten! 

I Jesus död befrias människan från religionens kvävande strupgrepp. Med Andens ankomst föds en fri och livgivande andlighet. Liv som kan utformas på lika många sätt som det finns människor. Det finns alltså potentiellt ett oändligt antal kristendomar, eller hellre andligheter i personliga och gemensamt gestaltade Kristuserfarenheter.

Varje gång en ny påve stiger fram inför världen får begreppet spiritualitet, eller andlighet, en förnyad aktualitet och distinkt innebörd. Vi känner genast igen den senaste påvens andlighet som genuint kristen, men inser också att varje människa har kapacitet att utveckla sitt högst egna sätt att gestalta föreningen av Gud och människa, sin inkarnation av evangeliet. I fallet Franciskus framstår hans andliga patos som född ur en livslång brottning med Bergspredikan, Jesu högt ställda ideal av radikal pacifism, rättvisa och kamp för de fattiga. Men inget av detta ger honom auktoritet att styra och ställa över andras andliga liv. Papismens tid är över. 

I samma ögonblick den korsfäste Jesus utropar "Det är fullbordat" river Gud sönder förhänget till det allra heligaste i Jerusalems tempel och öppnar varje människans väg till full andlig gemenskap med Gud. Barnets paradisiska urförhållande till Gud återupprättas då människan får direkt tillgång till livets källa utan att behöva gå via prästerskapets religiösa monopol i magiska riter och offerritualer. Religionerna är en följd av att människor efter syndafallet och utdrivningen ur Edens lustgård med egna ansträngningar försökt nå Gud. 

Men Kristi fullkomliga offer på korset kan inte och behöver inte upprepas. Religionernas många makthavare och maktinstrument har gjorts överflödiga av Gud själv, den andliga maktens enda rättmätiga innehavare. "Mig är given all makt i himmel och på jord" sa Jesus som avskedsord till apostlarna. Jesu makt är kärlekens makt ty Gud är kärlek. Guds gåva i Kristus gör oss till fria andliga subjekt inför Guds ansikte. Vi behöver inga mellanhänder. De skymmer sikten, är bara i vägen. Vänd ditt ansikte mot solen och låt den upplysa dina ögon och värma din barm.

Friheten är människans gudagivna rätt alltsedan hennes tillblivelse som Guds älskade barn. Vi är kallade att leva enligt frihetens lag, inte att tyngas av religionernas mänskliga påfund. Bokstaven dödar men Anden ger liv. Därför är befrielse från förtryck Bibelns mest centrala tema. Från början till slut handlar Bibeln om befrielse. Befrielse från ormens lögner, från faraonernas, de många politiska och religiösa makternas förtryck till ett liv i Kristussanningens kärleksfulla frihet. Sanningen är att människan är av gudomligt ursprung, att gudomen är människans urbild, och att hennes innersta väsen är kärlek. Ty Gud är kärlek. 

Det ödesmättade dramat mellan Gud och människa är en följd av att det är i Gud vi lever, rör oss och är till, dock utan att kunna älska på samma fullkomliga sätt som Gud älskar oss trots att det är Gud som är vårt urmönster. Vår moraliska oförmåga att vara goda som Gud är fullkomligt god orsakar lidande hos oss själva, våra närmaste och åsamkar skada i Guds väsen, ty i allt som sker är Fadern närvarande. Ingenting går Gud förbi. Minsta lilla sparvs öde registreras i Gud. Jesus visar ju att Gud är sårbar. Denna skada måste helas, sonas.

Med Kristi kors försonar Gud världen med sig, läker såren och förlåter människan all hennes synd. Ingen syndfull handling, inget misstag, ingen olycklig händelse väger tyngre än Kristi offer av sig själv. Kristi kors äger absolut etisk vikt. Kristi kors är den mänskliga historiens gravitationscentrum som slukar synden och förintar skulden i Kristusgalaxens svarta hål alltmedan stjärnor tänds i våra mörka ögon. Kristi kors har universell räckvidd.

Därför, vare sig hon vet om det eller ej, är varje enskild människa frikänd av Gud. ”Han ställer inte människan till svars för hennes överträdelser.” Ingen människa. ”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.” I dessa paulinska utsagor gives inga undantag. Guds nåd är allomfattande, global, universell. Ingen människa är undantagen eftersom vi alla är identifierade med den korsfäste när han blir gjord till synd, allas vår synd. 

Tillsammans bildar vi som fötts av Gud Kristi kropp, där varje cell, varje individ, bär ägarens heliga identitet och står genom Anden i livgivande dialog med huvudet och varandra. Vare sig vi tillhör en lokal kyrka eller ej utgör vi i vårt umgänge med varandra de heligas samfund. Tillsammans utgör vi den sanna Kyrkan där ingen annan än Gud själv är vår högsta instans, vår helige fader och moder till vilken envar har direkt tillträde. Kristus är vårt huvud, det böjer vi oss inför. Andra ”andliga” potentater, vare sig i Rom, Stockholm eller annorstädes, göre sig icke besvär. Ingen påve, kardinal eller biskop äger domvärjorätt över oss.

I detta scenario av andlig universalism har de officiella kyrkorna sitt existensberättigande bara i den mån de befriar människor från människogjord religion och ger individen moraliskt stöd i sin kamp för en fri, frisk och självständigt uppfattad andlighet. En andlighet, ett andligt liv som Gud själv - genom Kristus - erbjuder den enskilda människan i ett gudomligt bemyndigande - en andlig emancipation - och i en moralisk, personlig upprättelse till att ensam och i grupp vara ett fritt, fullvärdigt, suveränt subjekt inför Guds ansikte. 

Kyrkan ska därför karakteriseras av tjänande, inte av religiöst maktutövande. Tillsammans bildar vi en allians, en Herrens kyrka, mellan fria Jesu vänner. Och där två eller tre är samlade i Jesu namn där är Kyrkan alldeles oavsett närvaron av ämbetsbärare.

I Jesus död befrias människan från religionens kvävande strupgrepp. Med Andens ankomst föds en fri och livgivande andlighet. Liv som kan utformas på lika många sätt som det finns människor. Det finns alltså potentiellt ett oändligt antal kristendomar, eller hellre andligheter i personliga och gemensamt gestaltade Kristuserfarenheter.

Religionen är död. Leve andligheten!